-Hejdå fjorren!
-Hejdå bitch! Sa jag tillbaka och sprang mot busshållsplatsen. Jag hann! Med ansikte rött som en tomat gick jag på bussen. Satte mig på samma plats som alltid och satte i hörlurarna och drömde mig bort.
----
När jag var hemma igen så var det mörkt. Det enda man såg var det som fanns inom ljuset som spreds av ficklampan, alltså mest träd och vägen.. Ja, jag bor i skogen.. Nästan.
Äntligen inne igen, jag kände värmen som slog mot mitt frusna ansikte. Det var skönt, det var skönt att vara hemma, där Jennifer aldrig skulle våga dyka upp.
Konstigt nog så kretsade mitt liv faktiskt runt henne, i skolan undvek jag henne, efter skolan undvek jag henne och hemma så tänkte jag på att undvika henne. Jag är så trött på det, hur mycket kan en människa orka egentligen?
-Tja! Sa min bror som gick förbi med en macka i handen
-Hej! Svarade jag snabbt medans jag knöt upp skorna. Men ja, han var redan borta..
Jag tog av jackan och la in mössan och vantarna på sin plats i skåpet. Jag kilade in till mitt rum och la mig på sängen med min macbook. Checkade allt, facebook, bloggar, weheartit, you name it. Det hade inte hänt så mycket..
Jag började kolla runt på lite hemsidor, efter eventuella julklappar och så. Det var ju faktiskt redan december! Och jag kunde ju inte låta bli att kolla runt efter billiga uggs... Vill sååå gärna ha men fett ovärt att köpa för 2000 kr.
Helt plötsligt var klockan sju på något sätt. Jag hörde mamma komma in genom ytterdörren och ropa på mig, jag ställde ifrån mig datorn och gick till henne.
-Vad? frågade jag
-Kan du hjälpa mig att slå in julklappar? sa hon glatt.
Det är lite av en tradition mellan mig och mamma, vi slår in julklappar och sen så äter vi pepparkakorna som vi har bakat tillsamman. Ja, vi var väldigt nära varandra. Kanske för att jag växte upp utan pappa, men det är inget som stör mig. Mamma är bäst!
Ja, vi slog såklart inte in mina eller hennes julklappar men min brors och hela tjocka släktens.
-Ja såklart! Svarade jag förväntansfullt och sprang iväg till vårat lilla förrådsrum där vi hade smått och gott, till exempel julklappspapper, snören och sånt där. Jag tog det vi behöver och gick tillbaka till köket där mamma stod och plockade fram rätt saker ur sina små gömmor. Alltså allt förutom mina julklappar, det var inte så mycket eftersom, ja.. Det var ett tag kvar till julafton. Men vi gjorde detta två-tre gånger.
Vi slog in alla klapparna och berättade om vad vi gjort idag, skrattade och småbråkade, som det ska vara.
När allt var inslaget och fint med små rosetter och krusiduller så började vi plocka fram kakorna och mjölk.
Vi satt uppe länge, och pratade om allt och inget, saker som har hänt och sånt vi vill ska hända.
Klockan var mycket när vi gick till varsitt rum. Jag var inte direkt trött så jag bestämde mig för att ligga i sängen med datan ett tag, man kan inte gå för mycket av det goda.
Jag tänkte att jag kunde blogga lite, glömmer att göra det ibland och då brukar jag få lite arga kommentarer..
Jag började skriva, och när jag väl började så gick det inte att sluta.
Fast, jag hörde det vanliga ljudet som uppstår när man får ett meddelande på facebook. Jag väntade klickade på fliken och såg att det var Lucas som hade skrivit!
-Får du verkligen vara uppe såhär sent? Skrev han, ja han var född i januari och jag i december så han var nästan ett år äldre än mig. Jag tittade på klockan, hon var lite över ett, det var mörkt ute och jag började faktiskt känna mig lite trött.
-Nej, men jag är det ändå ;) Svarade jag. Sen fortsatte det, det fanns inget slut. Det var så enkelt att skriva med honom, så naturligt. Och jag brukade ändå vara ganska awkward, i alla fall när det gällde killar.
Vi skrev ända tills jag somnade framför datorn, och jag sov djupt ända tills mamma väckte mig dagen efter. Vid tolv. Jag fick panik när jag insåg att jag hade somnat. Snabbt låste jag upp datan och såg att han hade skrivit "hallå" på ungefär 20 olika sätt innan han gav upp. Så elak, jag kände mig så sjukt elak. Och dum. Hur, HUR kunde jag somna medans jag skrev med världens bästa, snyggaste och snällaste killen i världen. Jag kände mig som en idiot. Snabbt som satan tog jag fram mobilen som jag såklart hade glömt att sätta på laddning under natten, 2%, i med laddaren i ljusets hastighet. Sen kom jag till det svåra besluetet. Ska jag eller ska jag inte skicka ett sms till honom, verkar jag för desperat om jag gör det..?